Solipsism

På allmän begäran, nu några ord om solipsismen, denna balansakt bland världsåskådningar.

Jag försöker hålla en pedagogisk ton. Låt oss därför åter tänka oss det cykliska förloppet för tydlighets skull, och jämföra med Spenglers syn på kulturer.

Ett barn föds. Det tillägnar sig språket. Begrepp som jag, mitt, vill, etc blir snart självklara verktyg för barnet. På samma sätt föds en kultur. I kommunikation med andra kulturer skapar den sig en identitet, ett kulturellt jag. Låt oss som ett pedagogiskt experiment kalla detta för Gud.

Ungdomen är en tid av styrka och stordåd. Såväl för en man som en kultur. Jaget, Guden är kraftfull, oreflekterande och ej ifrågasatt.

Sedan kommer så det första tecknet på nedgång. På civilisation.
Ett frö av tvivel slår rot och ett rö gror, växer, fångas av vinden, lever, dör och övergår så småningom i en ren förruttnelseprocess.
Kulturen drabbas av Gudsförnekelse, tvivel på sina ideal. Livskraften stelnar och tänkare tvingas lägga fram tekniska bevis för att försvara gudsbegreppet. Sakta analyseras vår Gud sönder och samman tills ungdomens kraft för alltid tynat bort.
På motsvarande sätt kan en människa drabbas. ”Psykoanalys är själv den sjukdom som den utgör sig vara botemedlet för”. Som alltid ger oss Karl Kraus sanningen. Introspektionen förvandlar hjälten, ariern, till någonting annat, litet, svagt, som inte ens Faust skulle släppa in i farstun. Jag splittras i ego, superego, id och slutligen finns bara en ansamling neuroner kvar. Mångkulturalism. Någonstans i detta förfall finns också ett stadium som skulle kunna benämnas ytlig solipsism. Ett tvivel på andra medvetandens existens. Men det är ett fåfängt försök att hindra fallet.

I denna svåra tid, i denna öken, hörs så en röst. En röst som ropar. Från ditt innersta hör du det: Det finns inget jag! Gud är död!
Detta är dödsdomen för kulturen och människan. Endast ett mekaniskt upprepande av vanor existerar efter detta rop. Jag blir ”jag”. Kulturen och dess gud blir blott en ”stor berättelse”. Och här slutar allt.

Jag, tänkare, människa, författare till tyska bloggen, finns inte. Jag är ett påhitt!!!

Men samtidigt är det här som det magiska kan inträffa. För bortom allt, gott, ont, jag, gud, finns ändå något. Och detta något vägrar acceptera de tomma orden. Här föds den äkta solipsismen. Och varifrån kommer den? Ja, det är det som är det mystiska. Det är det som är återuppståndelsen.

Jag är den jag är.
Det är bara jag som är jag.

Att så åter kunna hylla det tyska, sin egen genialitet, ja, livet självt. Vilken befrielse! Vilken frisk luft. Jag väljer här att avsluta med ett citat, ett citat från Guds Ord:

“om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.”

Tänk!
Ett litet rö.


http://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism
http://www.mv.helsinki.fi/home/wadenstr/europa/av1.htm#a3
http://de.wikipedia.org/wiki/Karl_Kraus
http://de.wikipedia.org/wiki/Johann_Faust#Die_Sage
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_d%C3%B6paren
http://en.wikipedia.org/wiki/I_am_that_I_am
http://www.htmlbible.com/sacrednamebiblecom/swedish/B02C003.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gud
http://bible.cc/john/1-1.htm
http://www.geocities.com/c_ansata/ToP2.html
http://www.kfs.org/~jonathan/witt/t564en.html