Ptolemaios hade förstås rätt. I universums mitt finns jorden.
Den heliocentriska världsbilden är en symbol för det äckliga dissocierande källarmänniskoförstärkande naivhögerkyrkohycklande synsättet där det ska finnas någon sorts sanning utanför oss själva, en avlägsen oåtkomlig vitt och smärtsamt bländande sol, som allt kretsar kring.
Nej, mitt herrskap, sanningen finns mitt ibland oss!!! Det är solen som kretsar runt jorden och runt jorden kretsar även de små planeterna i de mest fantastiska banor.
Varför ska (den iofs geniale logikern) Ockham's pragmatiska förhållningssätt få råda (den sk rakkniven)? Nej! Sanningen är inte alltid det enklaste alternativet! Sanningen är komplicerad, vacker och evig. Ockham och andra hemliga medlemmar i vänsterkyrkan skulle säkert hävda att det inte ens finns någon sanning och att den matematiska teorin angående planeternas banor inte behöver ta hänsyn till huruvida solen eller jorden befinner sig i centrum. De skulle avfärda det hela som metafysik, tiga ihjäl hela frågan, som den stackars Wittgenstein.
Men vi vet bättre. Vi vet sanningen. Vi vet vad som är världens centrum. Vi vet att världens centrum är just här, på just denna plats, koncentrerad i denna punkt:
.
http://en.wikipedia.org/wiki/Geocentrism
http://en.wikipedia.org/wiki/Celestial_spheres
http://en.wikipedia.org/wiki/Dissociation_%28psychology%29
http://www.biblegateway.com/passage/?search=luke%2017:20-17:21&version=44
http://en.wikipedia.org/wiki/Occam%27s_Razor
http://en.wikipedia.org/wiki/Sungazing
Thursday, January 24, 2008
Wednesday, January 23, 2008
Du förstår inte?
Så låt mig förklara:
En diskussion är som schack.
Den moderna människan är endast intresserad av att vinna schackpartiet. Se på de som kallas politiskt aktiva: hycklarna, kappvändarna!
De läser några böcker om fördelaktiga öppningar (den liberala öppningen, den socialistiska, israelöppningen) väljer en som passar dem och driver den skoningslöst.
Motargumenten (motdragen) ska kämpas ner och motståndaren tvingas till slut in i ett hörn. Då motståndaren står svarslös är han matt. Diskussionen är vunnen.
Det finns mer eller mindre skickliga spelare i alla läger. Vissa öppningar må vara svårare att vinna nuförtiden, som t ex att påstå att solen kretsar kring jorden, offra två springare för att föra fram en bonde etc, men alla möjligheter, alla sökvägar, alla diskussioner kring ens den mest misslyckade öppning är långt ifrån uttömda. Schackets kombinationer är oräkneliga! Måhända finns ett drag som öppnar nya möjligheter, en ny sökrymd då den som befinner sig i ett till synes hopplöst underläge plötsligt lyckas vända och pressar motståndaren till seger.
Den moderna människan blir därigenom paradoxalt nog mer konservativ än sådana tillbakablickare som jag. Det självständiga tänkandet ges upp och ersätts med praktiska manualer för att snabbt nå framgång. Färdiga tankepaket. Vissa av dessa må vara praktiska men en stor del (vår penningpolitik, demokratifördumningen, jämlikhetsabsurdumet) tas av så många spelare för givna att deras motdrag inte är tillräckligt utforskade. Men det är värre än så! De krafter som utvecklat dessa öppningar är samma som ligger bakom de nu existerande motargumenten. Naiva moderna människor leds alltså lätt in i fållorna och upplever till och med illusionen av att ha gjort ett val.
Låt oss därför på slump placera ut några pjäser och se var vi hamnar. Eller välj de dragen som massan skrattar åt! Vi må vara dömda till undergång men likt Bobby Fischer kan vi kanske åtminstone för ett ögonblick få den riktiga motståndaren ur balans.
Du tycker detta låter galet? konspiratoriskt? irrationellt?
Du har fel. Detta är rationaliteten, schacket, drivet till sin yttersta gräns.
Och låt mig gå ännu längre! Segern är endast slutgiltigt vunnen för den som spelat samtliga tänkbara schackpartier.
Det är därför min avsikt.
Du skrattar? Det är omöjligt för en människa, till och med för en Gud, hävdar du. Schacket har en oändlig mängd möjliga partier och även om man tillämpar den perverterade regeln om remi efter 50 drag utan att en pjäs slagits blir antalet oöverskådligt för oss små varelser.
Så. Detta är ditt motargument. Jag förstår. Gör då ditt drag!
Innan du släpper pjäsen vill jag bara fråga:
-Är du riktigt säker?
En diskussion är som schack.
Den moderna människan är endast intresserad av att vinna schackpartiet. Se på de som kallas politiskt aktiva: hycklarna, kappvändarna!
De läser några böcker om fördelaktiga öppningar (den liberala öppningen, den socialistiska, israelöppningen) väljer en som passar dem och driver den skoningslöst.
Motargumenten (motdragen) ska kämpas ner och motståndaren tvingas till slut in i ett hörn. Då motståndaren står svarslös är han matt. Diskussionen är vunnen.
Det finns mer eller mindre skickliga spelare i alla läger. Vissa öppningar må vara svårare att vinna nuförtiden, som t ex att påstå att solen kretsar kring jorden, offra två springare för att föra fram en bonde etc, men alla möjligheter, alla sökvägar, alla diskussioner kring ens den mest misslyckade öppning är långt ifrån uttömda. Schackets kombinationer är oräkneliga! Måhända finns ett drag som öppnar nya möjligheter, en ny sökrymd då den som befinner sig i ett till synes hopplöst underläge plötsligt lyckas vända och pressar motståndaren till seger.
Den moderna människan blir därigenom paradoxalt nog mer konservativ än sådana tillbakablickare som jag. Det självständiga tänkandet ges upp och ersätts med praktiska manualer för att snabbt nå framgång. Färdiga tankepaket. Vissa av dessa må vara praktiska men en stor del (vår penningpolitik, demokratifördumningen, jämlikhetsabsurdumet) tas av så många spelare för givna att deras motdrag inte är tillräckligt utforskade. Men det är värre än så! De krafter som utvecklat dessa öppningar är samma som ligger bakom de nu existerande motargumenten. Naiva moderna människor leds alltså lätt in i fållorna och upplever till och med illusionen av att ha gjort ett val.
Låt oss därför på slump placera ut några pjäser och se var vi hamnar. Eller välj de dragen som massan skrattar åt! Vi må vara dömda till undergång men likt Bobby Fischer kan vi kanske åtminstone för ett ögonblick få den riktiga motståndaren ur balans.
Du tycker detta låter galet? konspiratoriskt? irrationellt?
Du har fel. Detta är rationaliteten, schacket, drivet till sin yttersta gräns.
Och låt mig gå ännu längre! Segern är endast slutgiltigt vunnen för den som spelat samtliga tänkbara schackpartier.
Det är därför min avsikt.
Du skrattar? Det är omöjligt för en människa, till och med för en Gud, hävdar du. Schacket har en oändlig mängd möjliga partier och även om man tillämpar den perverterade regeln om remi efter 50 drag utan att en pjäs slagits blir antalet oöverskådligt för oss små varelser.
Så. Detta är ditt motargument. Jag förstår. Gör då ditt drag!
Innan du släpper pjäsen vill jag bara fråga:
-Är du riktigt säker?
Bobby Fischer är död.
I en inte alltför svunnen tid brukade jag emellanåt i all amatörmässighet spela schack mot andra intresserade i stadens kulturhus. Numera är jag viktigare tankemönster och sällskap på spåren men känner mig ändå tvungen att trots min obildning och tidsbrist skriva en kort text om Bobby Fischer, den störste schackvirtuosen av alla.
Ingen har som denne storartade människa belyst det viktiga med schacket. Skingrat många av de dimridåer som åratal av litteratur, slööppningar och konsensus lagt. Vad många inte vet är att hans tankar kring världen var lika klara.
I Menards anda föreslog Fischer ett antal möjliga regelförbättringar, förändringar i pjäsernas placering etc för att befria spelet från den makt som teoretikerna bakom de hjärntvättande strategierna tillskansat sig. På detta sätt rev han ner de grunder, den världsbank som byggt hela sin schackvärld på myter och på mindre begåvades förtroende. Han ville så att säga driva spelet tillbaka till dess guldmyntfot. I dessa tider av ekonomiskt kaos är därför Fischer aktuellare än någonsin. Vad vi behöver är just en sådan nystart, ett tomt schackbräde, att bygga framtiden på. En framtid där det rena förnuftet åter får besegra åratal av intrigerande och hemlighetsmakeri.
Att en sådan kamp mot bolsjeviker, israelvänliga, maktkorrumperade människor i kulisserna tyvärr måste sluta med nederlag belyses av det faktum att Fischer efter sitt framgångsrika slag i ansiktet på världsetablissemanget de magiska dagarna i Reykjavik 1972 förföljdes och fick leva sina sista dagar i exil i just denna lilla provinsort arbetandes som fiskare, likt en Jesu lärjunge.
http://en.wikipedia.org/wiki/John_the_Apostle
Ingen har som denne storartade människa belyst det viktiga med schacket. Skingrat många av de dimridåer som åratal av litteratur, slööppningar och konsensus lagt. Vad många inte vet är att hans tankar kring världen var lika klara.
I Menards anda föreslog Fischer ett antal möjliga regelförbättringar, förändringar i pjäsernas placering etc för att befria spelet från den makt som teoretikerna bakom de hjärntvättande strategierna tillskansat sig. På detta sätt rev han ner de grunder, den världsbank som byggt hela sin schackvärld på myter och på mindre begåvades förtroende. Han ville så att säga driva spelet tillbaka till dess guldmyntfot. I dessa tider av ekonomiskt kaos är därför Fischer aktuellare än någonsin. Vad vi behöver är just en sådan nystart, ett tomt schackbräde, att bygga framtiden på. En framtid där det rena förnuftet åter får besegra åratal av intrigerande och hemlighetsmakeri.
Att en sådan kamp mot bolsjeviker, israelvänliga, maktkorrumperade människor i kulisserna tyvärr måste sluta med nederlag belyses av det faktum att Fischer efter sitt framgångsrika slag i ansiktet på världsetablissemanget de magiska dagarna i Reykjavik 1972 förföljdes och fick leva sina sista dagar i exil i just denna lilla provinsort arbetandes som fiskare, likt en Jesu lärjunge.
http://en.wikipedia.org/wiki/John_the_Apostle
Subscribe to:
Posts (Atom)