Så låt mig förklara:
En diskussion är som schack.
Den moderna människan är endast intresserad av att vinna schackpartiet. Se på de som kallas politiskt aktiva: hycklarna, kappvändarna!
De läser några böcker om fördelaktiga öppningar (den liberala öppningen, den socialistiska, israelöppningen) väljer en som passar dem och driver den skoningslöst.
Motargumenten (motdragen) ska kämpas ner och motståndaren tvingas till slut in i ett hörn. Då motståndaren står svarslös är han matt. Diskussionen är vunnen.
Det finns mer eller mindre skickliga spelare i alla läger. Vissa öppningar må vara svårare att vinna nuförtiden, som t ex att påstå att solen kretsar kring jorden, offra två springare för att föra fram en bonde etc, men alla möjligheter, alla sökvägar, alla diskussioner kring ens den mest misslyckade öppning är långt ifrån uttömda. Schackets kombinationer är oräkneliga! Måhända finns ett drag som öppnar nya möjligheter, en ny sökrymd då den som befinner sig i ett till synes hopplöst underläge plötsligt lyckas vända och pressar motståndaren till seger.
Den moderna människan blir därigenom paradoxalt nog mer konservativ än sådana tillbakablickare som jag. Det självständiga tänkandet ges upp och ersätts med praktiska manualer för att snabbt nå framgång. Färdiga tankepaket. Vissa av dessa må vara praktiska men en stor del (vår penningpolitik, demokratifördumningen, jämlikhetsabsurdumet) tas av så många spelare för givna att deras motdrag inte är tillräckligt utforskade. Men det är värre än så! De krafter som utvecklat dessa öppningar är samma som ligger bakom de nu existerande motargumenten. Naiva moderna människor leds alltså lätt in i fållorna och upplever till och med illusionen av att ha gjort ett val.
Låt oss därför på slump placera ut några pjäser och se var vi hamnar. Eller välj de dragen som massan skrattar åt! Vi må vara dömda till undergång men likt Bobby Fischer kan vi kanske åtminstone för ett ögonblick få den riktiga motståndaren ur balans.
Du tycker detta låter galet? konspiratoriskt? irrationellt?
Du har fel. Detta är rationaliteten, schacket, drivet till sin yttersta gräns.
Och låt mig gå ännu längre! Segern är endast slutgiltigt vunnen för den som spelat samtliga tänkbara schackpartier.
Det är därför min avsikt.
Du skrattar? Det är omöjligt för en människa, till och med för en Gud, hävdar du. Schacket har en oändlig mängd möjliga partier och även om man tillämpar den perverterade regeln om remi efter 50 drag utan att en pjäs slagits blir antalet oöverskådligt för oss små varelser.
Så. Detta är ditt motargument. Jag förstår. Gör då ditt drag!
Innan du släpper pjäsen vill jag bara fråga:
-Är du riktigt säker?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
En gång för många år sedan mediterade jag för första och enda gången i mitt liv. Jag mediterade på Om och fick följande upplevelse: Jag ligger i en säng i Lodz i Polen. Jag tänker in ordet Om i allt jag tänker. Jag ligger fullständigt avslappnad och med huvudet i perfekt balans. Jag använder inte en muskel. Då hör jag ordet väsas från ett ställe i min strupe utan att tala. Sedan känner jag att jag saknar både armar och ben. Sedan ser jag att jag sitter i nån sorts bubbla, kanske en daggdroppe, på en fjäder i vingen på en kolossal fågel som sakta flyger fram över ett blivande slagfält i gryningen. Två väldiga härar står uppställda mot varandra med lyfta vapen. I ett tält sitter två kungar med kronor på huvudena och spelar schack. En av dem tvekar inför det slutgiltiga draget - att göra den andre schack matt och därmed utlösa kriget. Då smyger en liten blå pojke fram och viskar "Gör det!" i hans öra.
I samma ögonblick slungas jag rakt ut i universum, förbi Mars, Jupiter, Saturnus och hela rasket och färdas med ohygglig hastighet mot stjärnhopar och passerar genom den ena svärmen av stjärnor efter den andra tills jag ser en lite blå punkt långt borta. När jag kommer närmare ser jag att det är den lilla blå pojken som utför en behaglig dans medan han ler vackert mot mig tills jag drunknar i hans blick...
Post a Comment