Jag har anklagats för att vara pessimist.
Låt mig därför som en motvikt ställa mig på axlarna på den störste tyske giganten genom alla tider och utropa:
Detta är den bästa av alla tänkbara världar!
http://en.wikipedia.org/wiki/Monadology
http://www.ghandchi.com/394-MonadsCPHEng.htm
http://www.esotericastrologer.org/EA%20Essays/EAessaysMDR24.htm
http://testweb.wpunj.edu/cohss/philosophy/COURSES/PHIL312/LEIBNIZ/DEFAULT.HTP
http://www.questia.com/PM.qst?a=o&d=97805684
http://www.techgnosis.com/techgnosis/tgtoc.html
Thursday, April 26, 2007
Wednesday, April 25, 2007
Konsumtion
Det har kommit till min kännedom att en debatt rasar angående konsumtion. Här finns anledning att sätta saker i sitt rätta perspektiv.
Föreställ dig ett varuhus. Du passerar förbi. I skyltfönstret finns en väska. Du tänker att väskan är din. Den passar in i din världsbild. Din önskade världsbild. Drömmen. Du hör skyltfönstrens lockrop: Se hit! Väskans: Köp mig! Äg mig! Kom till mig!
Vad är det, rent metafysiskt, som pågår här? Och varför konsumeras det?
Mitt i Voegelins förvirring finns ändå ett korn av sanning i hans samtidsanalys: Den moderna människan som gnostiker. Full av hat och olustkänslor över världen sådan den är. Och en drivkraft mot något annat. Det må låta simpelt, perverst, ovärdigt, men väskan är detta andra. Ett litet steg mot ett än större mål: att äga världen. Och att med detta ägande kontrollera världen, förstå den, förbättra den, bestämma den.
I slutändan: att bli Gud. Shopping är en dröm om förgudligande .
Som så många gånger är Otto Weininger sanningen på spåren. Här finns en perfekt parallell till det jag redan skrivit om: Mannen som subjekt, kvinnan som objekt. På samma sätt som mannen vill äga kvinnan vill kvinnan äga väskan. Genom sin lust att äga denna väska blir alltså kvinnan, det döda objektet, tomheten själv, plötsligt väckt till liv och upptäcker ett litet svagt spår av manlighet inom sig. Om konsumtion är ett problem för moderna kvinnor beror det således på att de maskuliniserats i alltför hög grad. Att mannen ändå alltid är närmare slutmålet: geniet (och i slutändan Gud, Actus Purissimus), är dock uppenbart. Han kan nämligen åtrå en kvinna med en väska. De döda objekten omfattas i sin helhet och bildar ett nytt objekt, likt ett steg i konstruktionen av ett nytt heltal, en högre kardinalitet, i den axiomatiska mängdläran.
Då vi extrapolerar detta synsätt, skapar nya heltal så att säga, hamnar vi slutligen i oändligheten och därmed hos Gud.
Gud är det största subjektet. Gud äger allt. Detta är hans värld (och att Gud är en man råder det väl vid det här laget ingen tvivel om). Med Weiningers utgångspunkt och mitt mängdteoretiska resonemang så står det fullständigt klart vad CS Lewis menade när han hävdade att Gud är så enormt manlig att hela hans skapelse är feminin i jämförelse.
Konsumtionen är alltså inte bara en väg till förgudligande utan även en väg till förmanligande. Det är alltså inget litet företag kvinnan som trånar vid skyltfönstret ger sig in på. Det är själva det tyska projektet. Och för att våga gå denna väg krävs nog oftast mer än vad som kan uppbådas. Låt oss nöja oss med att säga så.
Men frågan är inte så okomplicerad. Som exemplet ovan visar kan driften till ägande bli något bortom egen vilja. Ett sug och beroende som istället för att stärka suddar ut subjektet. Väskan äger bäraren.
Weininger presenterar även en tredje karaktär vid sidan av mannen och kvinnan: Juden. Hos denne blandas en feminin drift mot intet, ett uppgivande av alla sanna värden, moralens uppluckring, med en obändig lust att äga. Slitningen är fruktansvärd. Weiningers jude är i sanning ett nihilistiskt projekt värdigt vilken som helst av Dostojevskijs romanfigurer. Med bankkonto.
Om denna avskyvärda karaktär skrivit detta hade han gömt sig, upplöst sig i tomma intet och endast lämnat objektet, varan, texten efter sig. Fritt fram för läsaren att konsumera och göra till sin. Men varför gör han det då? Jo, för att han vill äga dig! Och den som inte ser faran här bör springa för livet. Ty han smittar. Suger ut själva livsblodet, likt en vampyr.
Men frukta inte. Här finns fortfarande fast mark att stå på. Ruiner från en svunnen kultur. Och över dessa ruiner, i denna text, överallt, svävar en ande. Anden i väskan.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2728&a=638181
http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Voegelin
http://yuling.wordpress.com/2002/11/22/84945683/
http://en.wikipedia.org/wiki/Natural_number#A_standard_construction
http://en.wikiquote.org/wiki/Georg_Cantor
http://p-www.iwate-pu.ac.jp/~acro-ito/Joycean_Essays/GJ_Anti-Semitism.html
http://www.angelhaunt.net/leibniz/metaphysics.html
http://www.fxwords.com/p/private-consumption-germany-euro-zone.html
Föreställ dig ett varuhus. Du passerar förbi. I skyltfönstret finns en väska. Du tänker att väskan är din. Den passar in i din världsbild. Din önskade världsbild. Drömmen. Du hör skyltfönstrens lockrop: Se hit! Väskans: Köp mig! Äg mig! Kom till mig!
Vad är det, rent metafysiskt, som pågår här? Och varför konsumeras det?
Mitt i Voegelins förvirring finns ändå ett korn av sanning i hans samtidsanalys: Den moderna människan som gnostiker. Full av hat och olustkänslor över världen sådan den är. Och en drivkraft mot något annat. Det må låta simpelt, perverst, ovärdigt, men väskan är detta andra. Ett litet steg mot ett än större mål: att äga världen. Och att med detta ägande kontrollera världen, förstå den, förbättra den, bestämma den.
I slutändan: att bli Gud. Shopping är en dröm om förgudligande .
Som så många gånger är Otto Weininger sanningen på spåren. Här finns en perfekt parallell till det jag redan skrivit om: Mannen som subjekt, kvinnan som objekt. På samma sätt som mannen vill äga kvinnan vill kvinnan äga väskan. Genom sin lust att äga denna väska blir alltså kvinnan, det döda objektet, tomheten själv, plötsligt väckt till liv och upptäcker ett litet svagt spår av manlighet inom sig. Om konsumtion är ett problem för moderna kvinnor beror det således på att de maskuliniserats i alltför hög grad. Att mannen ändå alltid är närmare slutmålet: geniet (och i slutändan Gud, Actus Purissimus), är dock uppenbart. Han kan nämligen åtrå en kvinna med en väska. De döda objekten omfattas i sin helhet och bildar ett nytt objekt, likt ett steg i konstruktionen av ett nytt heltal, en högre kardinalitet, i den axiomatiska mängdläran.
Då vi extrapolerar detta synsätt, skapar nya heltal så att säga, hamnar vi slutligen i oändligheten och därmed hos Gud.
Gud är det största subjektet. Gud äger allt. Detta är hans värld (och att Gud är en man råder det väl vid det här laget ingen tvivel om). Med Weiningers utgångspunkt och mitt mängdteoretiska resonemang så står det fullständigt klart vad CS Lewis menade när han hävdade att Gud är så enormt manlig att hela hans skapelse är feminin i jämförelse.
Konsumtionen är alltså inte bara en väg till förgudligande utan även en väg till förmanligande. Det är alltså inget litet företag kvinnan som trånar vid skyltfönstret ger sig in på. Det är själva det tyska projektet. Och för att våga gå denna väg krävs nog oftast mer än vad som kan uppbådas. Låt oss nöja oss med att säga så.
Men frågan är inte så okomplicerad. Som exemplet ovan visar kan driften till ägande bli något bortom egen vilja. Ett sug och beroende som istället för att stärka suddar ut subjektet. Väskan äger bäraren.
Weininger presenterar även en tredje karaktär vid sidan av mannen och kvinnan: Juden. Hos denne blandas en feminin drift mot intet, ett uppgivande av alla sanna värden, moralens uppluckring, med en obändig lust att äga. Slitningen är fruktansvärd. Weiningers jude är i sanning ett nihilistiskt projekt värdigt vilken som helst av Dostojevskijs romanfigurer. Med bankkonto.
Om denna avskyvärda karaktär skrivit detta hade han gömt sig, upplöst sig i tomma intet och endast lämnat objektet, varan, texten efter sig. Fritt fram för läsaren att konsumera och göra till sin. Men varför gör han det då? Jo, för att han vill äga dig! Och den som inte ser faran här bör springa för livet. Ty han smittar. Suger ut själva livsblodet, likt en vampyr.
Men frukta inte. Här finns fortfarande fast mark att stå på. Ruiner från en svunnen kultur. Och över dessa ruiner, i denna text, överallt, svävar en ande. Anden i väskan.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2728&a=638181
http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Voegelin
http://yuling.wordpress.com/2002/11/22/84945683/
http://en.wikipedia.org/wiki/Natural_number#A_standard_construction
http://en.wikiquote.org/wiki/Georg_Cantor
http://p-www.iwate-pu.ac.jp/~acro-ito/Joycean_Essays/GJ_Anti-Semitism.html
http://www.angelhaunt.net/leibniz/metaphysics.html
http://www.fxwords.com/p/private-consumption-germany-euro-zone.html
Monday, April 16, 2007
tystnad
Jag har anklagats för att vara improduktiv.
De som vet bättre skulle berömt mig.
Kalla det skrivkramp. Eller kalla det en kraftansamling och koncentration i handlingsförlamningens förfining.
De som vet bättre skulle berömt mig.
Kalla det skrivkramp. Eller kalla det en kraftansamling och koncentration i handlingsförlamningens förfining.
Subscribe to:
Posts (Atom)