Tyska bloggen: Bobby Fischer är död.

I en inte alltför svunnen tid brukade jag emellanåt i all amatörmässighet spela schack mot andra intresserade i stadens kulturhus. Numera är jag viktigare tankemönster och sällskap på spåren men känner mig ändå tvungen att trots min obildning och tidsbrist skriva en kort text om Bobby Fischer, den störste schackvirtuosen av alla.

Ingen har som denne storartade människa belyst det viktiga med schacket. Skingrat många av de dimridåer som åratal av litteratur, slööppningar och konsensus lagt. Vad många inte vet är att hans tankar kring världen var lika klara.

I Menards anda föreslog Fischer ett antal möjliga regelförbättringar, förändringar i pjäsernas placering etc för att befria spelet från den makt som teoretikerna bakom de hjärntvättande strategierna tillskansat sig. På detta sätt rev han ner de grunder, den världsbank som byggt hela sin schackvärld på myter och på mindre begåvades förtroende. Han ville så att säga driva spelet tillbaka till dess guldmyntfot. I dessa tider av ekonomiskt kaos är därför Fischer aktuellare än någonsin. Vad vi behöver är just en sådan nystart, ett tomt schackbräde, att bygga framtiden på. En framtid där det rena förnuftet åter får besegra åratal av intrigerande och hemlighetsmakeri.

Att en sådan kamp mot bolsjeviker, israelvänliga, maktkorrumperade människor i kulisserna tyvärr måste sluta med nederlag belyses av det faktum att Fischer efter sitt framgångsrika slag i ansiktet på världsetablissemanget de magiska dagarna i Reykjavik 1972 förföljdes och fick leva sina sista dagar i exil i just denna lilla provinsort arbetandes som fiskare, likt en Jesu lärjunge.