Mer eller mindre av en slump fann jag denna metarecension med ett tilltal och tankesätt som jag inte kan kalla annat än besläktat.
http://anark.motpol.nu/?p=86
Ungdom. En gång i tiden stod det för något nytt, omstörtande. Jag minns min egen ungdom. Då fanns något att bryta mot, något att besegra. Denna möjlighet, denna storslagna dröm försvann sen för alltid. Den sista möjligheten uttömdes av den generation som i desperation ropade Verschwende deine Jugend!
Och hur ungdomen slösades bort och vattnades ur! Ungdomen är nu något lättsamt, anpassat. Ett utsålt allmängods, till och med för de skrynkligaste gamla damer. Det som benämndes ”ungdomskultur” bör därför nu helt enkelt kallas ”kultur” och det som en gång var är för alltid borta. Fanns aldrig.
Paradoxen inför undergången är:
I en åldrande kultur är alla ungdomar.
Men ändå ingen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment