Den bästa av världar.

Jag har anklagats för att vara pessimist.
Låt mig därför som en motvikt ställa mig på axlarna på den störste tyske giganten genom alla tider och utropa:

Detta är den bästa av alla tänkbara världar!

http://en.wikipedia.org/wiki/Monadology
http://www.ghandchi.com/394-MonadsCPHEng.htm
http://www.esotericastrologer.org/EA%20Essays/EAessaysMDR24.htm
http://testweb.wpunj.edu/cohss/philosophy/COURSES/PHIL312/LEIBNIZ/DEFAULT.HTP
http://www.questia.com/PM.qst?a=o&d=97805684
http://www.techgnosis.com/techgnosis/tgtoc.html

Konsumtion

Det har kommit till min kännedom att en debatt rasar angående konsumtion. Här finns anledning att sätta saker i sitt rätta perspektiv.

Föreställ dig ett varuhus. Du passerar förbi. I skyltfönstret finns en väska. Du tänker att väskan är din. Den passar in i din världsbild. Din önskade världsbild. Drömmen. Du hör skyltfönstrens lockrop: Se hit! Väskans: Köp mig! Äg mig! Kom till mig!

Vad är det, rent metafysiskt, som pågår här? Och varför konsumeras det?

Mitt i Voegelins förvirring finns ändå ett korn av sanning i hans samtidsanalys: Den moderna människan som gnostiker. Full av hat och olustkänslor över världen sådan den är. Och en drivkraft mot något annat. Det må låta simpelt, perverst, ovärdigt, men väskan är detta andra. Ett litet steg mot ett än större mål: att äga världen. Och att med detta ägande kontrollera världen, förstå den, förbättra den, bestämma den.

I slutändan: att bli Gud. Shopping är en dröm om förgudligande .

Som så många gånger är Otto Weininger sanningen på spåren. Här finns en perfekt parallell till det jag redan skrivit om: Mannen som subjekt, kvinnan som objekt. På samma sätt som mannen vill äga kvinnan vill kvinnan äga väskan. Genom sin lust att äga denna väska blir alltså kvinnan, det döda objektet, tomheten själv, plötsligt väckt till liv och upptäcker ett litet svagt spår av manlighet inom sig. Om konsumtion är ett problem för moderna kvinnor beror det således på att de maskuliniserats i alltför hög grad. Att mannen ändå alltid är närmare slutmålet: geniet (och i slutändan Gud, Actus Purissimus), är dock uppenbart. Han kan nämligen åtrå en kvinna med en väska. De döda objekten omfattas i sin helhet och bildar ett nytt objekt, likt ett steg i konstruktionen av ett nytt heltal, en högre kardinalitet, i den axiomatiska mängdläran.

Då vi extrapolerar detta synsätt, skapar nya heltal så att säga, hamnar vi slutligen i oändligheten och därmed hos Gud.
Gud är det största subjektet. Gud äger allt. Detta är hans värld (och att Gud är en man råder det väl vid det här laget ingen tvivel om). Med Weiningers utgångspunkt och mitt mängdteoretiska resonemang så står det fullständigt klart vad CS Lewis menade när han hävdade att Gud är så enormt manlig att hela hans skapelse är feminin i jämförelse.

Konsumtionen är alltså inte bara en väg till förgudligande utan även en väg till förmanligande. Det är alltså inget litet företag kvinnan som trånar vid skyltfönstret ger sig in på. Det är själva det tyska projektet. Och för att våga gå denna väg krävs nog oftast mer än vad som kan uppbådas. Låt oss nöja oss med att säga så.

Men frågan är inte så okomplicerad. Som exemplet ovan visar kan driften till ägande bli något bortom egen vilja. Ett sug och beroende som istället för att stärka suddar ut subjektet. Väskan äger bäraren.

Weininger presenterar även en tredje karaktär vid sidan av mannen och kvinnan: Juden. Hos denne blandas en feminin drift mot intet, ett uppgivande av alla sanna värden, moralens uppluckring, med en obändig lust att äga. Slitningen är fruktansvärd. Weiningers jude är i sanning ett nihilistiskt projekt värdigt vilken som helst av Dostojevskijs romanfigurer. Med bankkonto.

Om denna avskyvärda karaktär skrivit detta hade han gömt sig, upplöst sig i tomma intet och endast lämnat objektet, varan, texten efter sig. Fritt fram för läsaren att konsumera och göra till sin. Men varför gör han det då? Jo, för att han vill äga dig! Och den som inte ser faran här bör springa för livet. Ty han smittar. Suger ut själva livsblodet, likt en vampyr.

Men frukta inte. Här finns fortfarande fast mark att stå på. Ruiner från en svunnen kultur. Och över dessa ruiner, i denna text, överallt, svävar en ande. Anden i väskan.


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2728&a=638181
http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Voegelin
http://yuling.wordpress.com/2002/11/22/84945683/
http://en.wikipedia.org/wiki/Natural_number#A_standard_construction
http://en.wikiquote.org/wiki/Georg_Cantor
http://p-www.iwate-pu.ac.jp/~acro-ito/Joycean_Essays/GJ_Anti-Semitism.html
http://www.angelhaunt.net/leibniz/metaphysics.html
http://www.fxwords.com/p/private-consumption-germany-euro-zone.html

tystnad

Jag har anklagats för att vara improduktiv.

De som vet bättre skulle berömt mig.

Kalla det skrivkramp. Eller kalla det en kraftansamling och koncentration i handlingsförlamningens förfining.

Der untergang des Sozialdemokratische Arbeiterpartei

Med tanke på det som visas

”Socialdemokraterna är småskurna, fantasilösa och fördömande och förföljer tankar och samband som de inte begriper eller inte kan styra. De tar bort magin ur våra tankar och behov. Socialdemokratin är slut. Det enda man kan göra är att kravla omkring på monumentet över partiet. ”

- Lars Norén

http://sv.wikiquote.org/wiki/Lars_Nor%C3%A9n

Cioran

Det räcker med ett enda ord från en sådan aforistiker som Cioran för att inse att han har förstått.

Han vet vad som krävs, för att få luft, i denna hermetiska sammanslutning. Han vet vad som krävs för att besegra det som nästlat sig in. Han vet att det krävs kraft, kamp och bålverk som brinner. Inga barn skonas i denna uslaste av alla usla usla usla usla usla usla usla världar. Inget samvete och ingen medkänsla. Bara manlig kraft, uthållighet och ett metafysiskt mod.

Han vet.

Men ändå går han över till den onda sidan.

Cioran lämnar till och med mig mållös.


http://www.diplomatie.gouv.fr/en/france_159/label-france_2554/themes_3713/feature_3891/one-hundred-creative-artists-who-have-chosen-france_4153/france-land-of-refuge-for-foreign-artists_5941.html
http://66.102.9.104/search?q=cache:J6eCG5hRYm8J:europe.byu.edu/connections/vol2_2006.pdf+cioran+%22intractable+liberal%22&hl=sv&ct=clnk&cd=1&gl=se
http://www.amazon.com/gp/reader/0226106764/ref=sib_dp_pt/104-3869951-4408765#reader-link
http://fr.wikipedia.org/wiki/Cioran
http://www.webcom.com/~gnosis/
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Endless_%28comics%29
http://www.enemies.com/the-creation-conspiracy/the-seven-rulers.html
http://altreligion.about.com/library/texts/bl_sevensermons.htm
http://www.teosofiskakompaniet.net/Nyhetsbrev/IDeHermetiskaFilosofernasSpar_2004_.htm
http://www.newstatesman.com/200404120038
http://southerncrossreview.org/49/borges-judas-eng.htm

Vansinne och annan gammal skåpmat

Jag har anklagats för att vara vansinnig.

Här kunde det vara på sin plats att citera. (Den som är utan luktsinne kanske saknat citationstemat i senare inlägg. Vi andra, vi som hållit för näsan på grund av stanken, vi överraskas inte, nu när ett citat kommer på tal)

Citatet är inte från Shakespeare (att citera Shakespeare eller Gud är en omöjlighet) men väl från en av hans karaktärer. Det är så välkänt att vi utelämnar det. Den som ser djupare ser dock det självklara. Det finns ingen metod i galenskapen.

Galenskapen är metoden.

Ungdomens nedgång och förfall

Mer eller mindre av en slump fann jag denna metarecension med ett tilltal och tankesätt som jag inte kan kalla annat än besläktat.

http://anark.motpol.nu/?p=86

Ungdom. En gång i tiden stod det för något nytt, omstörtande. Jag minns min egen ungdom. Då fanns något att bryta mot, något att besegra. Denna möjlighet, denna storslagna dröm försvann sen för alltid. Den sista möjligheten uttömdes av den generation som i desperation ropade Verschwende deine Jugend!

Och hur ungdomen slösades bort och vattnades ur! Ungdomen är nu något lättsamt, anpassat. Ett utsålt allmängods, till och med för de skrynkligaste gamla damer. Det som benämndes ”ungdomskultur” bör därför nu helt enkelt kallas ”kultur” och det som en gång var är för alltid borta. Fanns aldrig.

Paradoxen inför undergången är:
I en åldrande kultur är alla ungdomar.

Men ändå ingen.